Här går jag med mina dyra nya stövlar, mitt perfekta smink i alla lager, kläderna sitter perfekt för jag har håll-in och håll-ihop och håll-ut för snart får jag andas igen.

Blicken är tom under den perfekta frisyren. Den döda blicken får liv när den riktas ned mot skärmen. Det ljusblå ljuset i ansiktet skimrar till och ett litet kort leende drar igenom de strama, torra munvinklarna. Sen blir det tomt igen.

Vi ser varann på hundra meters håll, vi är på kollisionskurs på samma trottoar, den superstylade och jag. Sådär-en-fem meter ifrån rätar jag upp mig, vänder ansiktet rakt mot henne, gör en liten nickande rörelse med nacken, ögonen, leendet och så – två meter ifrån skjuter jag av ett dubbelt: Hej, hej! Hon tittar upp från skärmen, ena örat har in-ear och sladden dinglar. Hennes förvåning darrar förbi via en hundradels rädsla som tvärvänder rätt in i ett strålande leende. Hon saktar in, ler och säger Hejsan!

Båda går vi vidare med varsitt stort leende och ett extra hjärtslag. Högra hjärnhalvan sjunger som en näktergal, det är mjuka kuddar i alla färger i hela kroppen.

Det är lika roligt varje gång.

Jag är med i en grupp på Facebook som heter Hälsa På och Prata med Dem Du Möter. Välkommen du med!

Jag har en grundregel; hellre tre hej för många än ett för lite.

Att hälsa kan betyda att rädda liv. Tandhälsa, det måste ju betyda att man ler så tänderna syns när man hälsar?

Heja på – välkommen i klubben – nu kör vi så det ryker.

Hej hej!