Kalkoner på dans

"Vi var så ostämda som två instrument kan bli, jag tror bestämt det var två kalkoner som bjöd upp till dans."

Det är lätt att glömma . hur samstämda man är i ett team efter ett tag. Min förra tandläkare och jag skulle nog kunnat jobba en vecka utan att prata med varandra. Man blir liksom expert på att överhöra saker och mystiskt plocka fram det som behövs.

För några dagar sedan hoppade jag in hos en annan tandläkare på vår klinik, vi brukar inte jobba ihop annat än på jouren ibland. Vi var så ostämda som två instrument kan bli, jag tror bestämt det var två kalkoner som bjöd upp till dans. Tilläggas bör att det är viss längdskillnad på oss. Å just denna tandläkaren har väldigt långa ben som är i princip överallt.

I en situation så tolkade jag det som om vi skulle byta plats, så jag gick runt patienten. Dock uppmärksammade jag inte att ett av hans ben stack ut sisådär 2 meter. Höll på att göra en praktvurpa, jag är ju tyvärr begåvad med tredje gradens klumpighet och detta fina arv har jag delat med mig till en av mina söner. Jag hade dessutom misstolkat situationen helt. Vi skulle inte alls byta sida!

Under en operation så höll jag undan tungan med en spegel och hade sugen i andra handen. Så som jag brukar göra när vi ska suturera. Tandläkaren bad mig hålla haken och försökte tråckla sig in mellan mina båda armar. Då mina armar är ganska korta, så såg jag absolut ingenting av vad jag förväntades göra.

Efter operationen skulle jag ge patienten lite postoperativ information och använde en av mina väl inövade fraser. Fraser som kan komma till nytta i många situationer. Men just denna dagen var ingen rätt. För varje rekommendation jag gav till patienten så kom det ett försiktigt litet ”njaaa jag rekommenderar nog detta istället.”

Så det där med invanda rutiner, dom hamnar liksom på ända ibland. Lyckan blir total man ju när man sedan kan få utföra sin väl inarbetade trandans. Jag tror sannerligen att tandläkaren blev lycklig i själen när han fick tillbaka sin ordinarie tandsköterska.

Så lever vi lyckliga i alla våra dagar tills vi ses igen på schemat under oanade förflyttningar igen!

 

Jezzica Ekstedt