Framtidens.tandsköterska möter allt större utmaningar: kraven ökar, arbetsuppgifterna blir fler. − Därför måste också utbildningen hänga med, säger Marie Udén, sekreterare på STF, som medverkat i det nordiska samverkansprojektet NordPlus Horisontal, som presenteras på Odontologiska riksstämman.
Svenska Tandsköterskeförbundet har ett eget seminarium på årets riksstämma, närmare bestämt torsdagen 17 november kl 9−10. Under rubriken “Framtidens tandsköterskeutbildning 2025” presenteras slutsatserna från NordPlus Horisontal. Tanken, när projektet drog igång för två år sedan, var att jämföra tandsköterskeutbildningarna i Sverige, Norge och Danmark − och ta reda på hur utbildningarna ska kunna utvecklas.
− Att utbildningen behöver anpassas är alla ense om, säger Marie Udén som medverkar i seminariet tillsammans med Erja Anttonen från STF, Bo Danielsen från Danmark samt Louise Ericson, som är moderator, från tandläkarförbundet. Gerd Bang Johansen från Norge, som också medverkat i projektet från start, har tyvärr fått förhinder att delta.
Idag är det en del som förenar, men också mycket som skiljer sig åt mellan de nordiska tandsköterskeutbildningarna.
− Vi har olika grundstrukturer, konstaterar Marie.
I Sverige ansvarar Myndigheten för Yrkeshögskolan för den eftergymnasiala tandsköterskeutbildningen som är 1,5 år. I Norge och Danmark ingår den i gymnasieutbildningen.Det gör att den totala utbildningstiden blir längre i Sverige, vilket Marie Udén ser som en fördel:
− Vi behöver snarare mer, inte mindre tid för utbildning. Tittar vi framåt så kommer det att ställas krav på nya kompetenser, till exempel när det gäller ny teknologi och digitala hjälpmedel.
I Sverige är det ofta tandsköterskan som står för röntgenbilderna. Så är det inte alls i Norge och Danmark.
− Vad vi absolut måste lära oss mer om är strålskyddet, som är förbisett på många håll, säger Marie som också tror att det kommer att ställas krav på bättre journalföring i framtiden.
− Tandvården ligger efter sjukvården på det området. Det kräver, i sin tur, att tandsköterskan behöver utbildning för att hantera olika digitala hjälpmedel och journalsystem, som är i ständig utveckling.
Vad som förenar de tre länderna är fokus på vårdhygien. Med även här finns en STOR skillnad:
− I Norge har man lyckats få en auktorisation på just vårdhygienbiten. Där är tandsköterskan officiellt ansvarig, konstaterar Marie Udén. I Sverige har ofta tandsköterskan det ansvaret, i praktiken. Men skulle något hända är det tandläkaren som bär det juridiska ansvaret.
Hon tror att många tandsköterskor känner sig splittrade i den frågan.
− Å ena sidan vill man inte ha det ansvaret på sina axlar. Å andra sidan behöver man få ett erkännande för det ansvar man i praktiken har.
Personligen vill Marie gärna se en utveckling mot det norska systemet. Eller åtminstone mot det danska.
− I Danmark har man också kommit längre. Där har man obligatoriska efterutbildningar för tandsköterskor, bland annat i vårdhygien. Man läser alltså vidare och skaffar ny kompetens på specialområden som ständigt förändras.
En annan aspekt av hygienproblematiken är att människor blir allt äldre och har kvar sina egna tänder allt längre. Redan idag läggs många nytillkommande patientkontakter på tandsköterskan: till exempel att utbilda på äldreboenden om vikten av att sköta sina tänder och om hjälp med tandborstning. I framtiden lär det bli ännu mer så.
En annan utmaning som tandsköterskeutbildningen måste hantera är det ökande resandet och den ökade migrationen.
− Det leder till att smittrisken ökar hela tiden. Det är vår viktigaste bit, där vi måste uppdateras, menar Marie Udén.
Trycket på tandvården, och på tandsköterskan, lär alltså fortsätta öka. Enda sättet att lätta på det trycket är fler och bättre utbildade tandsköterskor.
− En sak står helt klar: vi har mycket att lära av varandra i de nordiska länderna. Men för att möta framtidens krav måste vi alla vara beredda att göra förändringar i våra utbildningar.