Redan innan tandläkaren började på kliniken gick ryktet att han var “lite speciell” och svår att jobba med. Anna var den som fick på sin lott att arbeta tillsammans med honom. Efter nio månader var hon redo att sluta. Varje dag fick hon stå ut med hans kritik och tillrättavisningar.

“Mina kollegor såg hur dåligt jag mådde för ingenting jag gjorde var riktigt enligt honom.” skriver Anna. Hon ville inte berätta för någon på jobbet, tänkte att det skulle bara slå tillbaka mot henne själv.

När klinikkoordinatorn hörde om Annas funderingar på att säga upp sig kallade hon henne till ett samtal. Då, äntligen, fick Anna ur sig allt det jobbiga hon var med om varje dag. Koordinatorn lyssnade och förstod. Hon tyckte att Anna skulle ta upp problemet med klinikchefen. “Han blir ju inte bättre för att du slutar”, sa koordinatorn, vilket Anna i och för sig höll med om.

Nästa dag blev Anna placerad att arbeta med klinikchefen. Under en paus frågade han henne om hennes situation. Anna förstod att koordinatorn hade pratat med honom och berättade allt. Efter att ha tagit till sig hela historien sade chefen att han tänkte ha ett samtal med den besvärliga tandläkaren. Anna sade att det fick han inte, då ville hon hellre sluta. Det här ville hon inte vara med om. Men chefen stod på sig.
“Ändrar han inte på sig så är det han som ska sluta, inte du.”

När Anna sedan ska gå hem för dagen ser hon hur klinikchefen och tandläkaren går in i samtalsrummet. “Vad ska hända nu?”, tänkte Anna. Dagen därpå ska hon arbeta tillsammans med den otrevliga tandläkaren.

På morgonen, redan innan första patienten kommit, vände sig tandläkaren mot Anna.

“Kan vi prata?”.

Det är nu det händer. Han erkänner att han burit sig dumt åt. Anna vågar ta upp allt det som hänt, gråter och bemöts av – förståelse. “Jag har sett att du är rädd när du ska assistera mig”, säger tandläkaren. Han lovar att ändra sig.

Och – det gjorde han. En stor förändring skedde. Borta var det trista bemötandet och ifrågasättandet av allt Anna gjorde. Hon började tycka om sitt arbete igen.
“Jag hade kunnat åka med honom över hela världen och jobba, det blev så kul.”, skriver hon.

När det gått en tid frågade klinikchefen Anna hur det gått. Med glädje berättade hon att nu är det roligt att gå till jobbet igen. Men en sak hade hon grubblat över: “Vad sade du till honom på ert möte?”

“ Precis det som jag sade att jag skulle säga, att om inte du ändrar din attityd mot din sköterska så får du sluta här.”

“Visst var det en fantastisk chef som stod upp för mig?” avslutar Anna sitt brev till Monalill Hulander.

(Anna är inte hennes riktiga namn)

STF:s kommentar

– Att det uppstår samarbetsproblem mellan tandsköterska och tandläkare är mycket vanligt. Man jobbar ju så tätt inpå varandra, det är som ett äktenskap, säger Monalill Hulander, ledamot i STF:s etiska nämnd.

 

Hon berättar att sådana här problem är en arbetsmiljöfråga och arbetsgivaren har skyldighet att behandla dessa frågor enligt Arbetsmiljölagen.
– Vågar du inte gå till chefen så ta det med klinikkoordinatorn eller med en kollega som du har förtroende för.

 

Vill inte ledningen samarbeta efter att du pratat med dem och eventuellt med facket, så är Monalill Hulanders råd att du säger upp dig.
– I dag är arbetsmarknaden för tandsköterskor god, du hittar ett annat jobb. Det är bättre än att fortsätta lida och må dåligt varje dag. Du är värd bättre!

 

Känner du igen dig i Annas besvärliga situation? Ta upp det med facket om du är medlem. Annars kan du kontakta etiska nämnden för hjälp och råd.