Tandsköterskans historia, del 1: . Tandhusan var ofta den som mötte och hälsade välkommen på tandläkarmottagningen vid sekelskiftet. Det berättar röntgenprofessor Gustaf Herulf i sin trevliga och informativa bok om röntgen som kom ut 1952. Han beskriver bland annat att när han som barn gick till tandläkaren fanns ingen vänlig och prydlig dam, som mjukt och påpassligt styrde i operationsrummet.
Tandläkaren arbetade i korrekt förmiddagsdräkt . Patienten placerades i en sammetsklädd länstol och det fanns lite handinstrument och en borrmaskin som trampades som en spinnrock. Tandläkaren hade en husa till sin hjälp.
Tandhusan var en dam som egentligen var anställd för att hålla ordning på familjens bostad, där också praktiken fanns. Tandhusan öppnade ytterdörren för patienterna, hälsade välkommen, tog hand om ytterkläderna och visade in i väntrummet som ibland kunde vara en del av behandlingsrummet. Oftast passade hon på att prata lite med patienten om familjen och tillvaron. Sedan drog hon sig försynt tillbaka och fortsatte sina dagliga sysslor. När tandläkaren slutat för dagen diskade och torkade hon de instrument som låg framme, placerade dem i lådorna som var klädda med sammet och plysch och ställde i ordning behandlingsrummet för nästa dags patienter.
Hon bar ut och tömde slaskhinken som fanns under spottkoppen, där patienten sköljde munnen, liksom hinken under tvättstället där tandläkaren tvättade sin händer.
När hon tömt slaskhinkarna på gården passade hon på att pumpa upp vatten med gårdspumpen i hinkarna, för att fylla på vattenbehållaren i köket och i behandlingsrummet. Vatten och avlopp i lägenheterna i Stockholm var inte vanligt förrän under 1900-talets första decennier.
Före 1890 fanns endast enstaka elektriska ledningar i Stockholm och inga på landsbygden. Patienten fick komma mellan kl. 10-14 när dagsljuset var tillräckligt för att kunna se in i munnen.
Så kunde en tandläkarpraktik se ut omkring 1900.
Tack till Louise Ericson, leg. tandläkare och ordförande i tandläkarförbundets museinämnd