Malvina Cueria . var en av de första tandsköterskorna som blev exponerad för röntgenstrålning. Då var kunskapen så låg kring strålningens skadliga effekter att ingen satte dem i samband med att hon började tappa sitt hår.
Doktor Kells var den förste tandläkaren i USA som skaffade sig en röntgenapparat 1896. Det var tidigt, med tanke på att det var mindre än ett år efter att den tyske professorn Wilhelm Conrad Röntgen i december 1895 upptäckt röntgenstrålningen. Hans observationer spred sig snabbt över världen.
Av naturliga skäl hade dr Kells ingen erfarenhet av röntgenfotografering och det fanns ingen i närheten att fråga. Istället fick han experimentera sig fram. Ofta på sina tandsköterskor som fick vara försökskaniner. En av dessa var Malvina Cueria. Hon anställdes som tonåring och berättar själv långt senare att hon tyckte om sitt arbete som tandsköterska och gillade Dr Kells. Men när han tog fram sina blodiglar föra att behandla abscesser i munnen – då var hon tvungen att gå ut.
Malvina fick ofta vara försökskanin när Dr Kells övade sina inställningar med röntgenapparaten. Då fanns inte någon kunskap om hälsoriskerna med röntgenstrålarna. Så småningom började hon tappa mycket hår och fick stora kala fläckar på huvudet. Men hon hade långt hår som hon kunde rulla och lägga över defekterna. Antagligen satte man inte omedelbart dessa i samband med röntgenstrålningen. Man kände inte till att det finns gränser för hur mycket strålning man kan utsätta sig för utan att få skador. Exponeringstiden var vid här tiden flera minuter. Dr Kells som själv höll i alla röntgenfilmer som exponerades i praktiken, fick så småningom elakartade röntgenskador som ledde till att han fick amputera fingrar. Efter en tid fick han ta bort handen, senare hela armen upp till axeln. Dr Kells kunde då inte längre arbeta i sin praktik. Han blev djupt deprimerad och tog sitt liv 1928.
Efter Dr Kells död drog sin Malvina tillbaka från yrket, gifte sig, fick barn och arbetade heltid i hemmet. Hon återvände så småningom som ”Dental Assistent” hos en annan tandläkare. Hon blev efter hand examinerad och certifierad ”Dental Assistant”. Hon engagerade sig under 1950-talet i ADAA (American Dental Assistant Associationb) där hon hade förtroendeposter.
I samband med ADAA:s kongress i New Orleans 1980, Malvina var då 87 år gammal, blev hon hedrad och uppvaktad av sin organisation. Malvina blev intervjuad och eftersom hon också tillhörde röntgenpionjärerna fick hon frågor om just röntgenskador. Hon berättade då att håret så småningom kom tillbaka och att hon aldrig upplevt några skadliga effekter av arbetet med den tidiga röntgenapparaten hos Dr Kells.
För tandsköterskor över hela världen blev mörkrumsarbete med röntgenfilmerna ett nytt, viktigt och ansvarsfullt kompetensområde, ända tills digitala röntgenbilder blev ny standard.
Tack till Louise Ericson, leg. tandläkare och ordförande i tandläkarförbundets museinämnd