”Jag kan inte tänka mig något bättre än barntandvård”

Eva Jansson gillar kontrasten mellan att ta eget ansvar på delegationen och att jobba tillsammans med tandläkaren i ett team. Och det allra bästa är när hon ”klickar” med barnen säger hon.

Att jobba inom pedodonti . är att jobba med bara en sorts patienter, men med alla sorters tandvård. Till tandsköterskan Eva Jansson i Stockholm kommer rädda barn, sjuka barn, barn som råkat ut för olyckor och barn med tandutvecklingsstörningar. Detta är den sista delen i artikelserien där vi tittat närmare på olika specialistområden.

Redan när hon själv var barn visste Eva Jansson att hon ville arbeta med barn, och helst som tandsköterska. Detta eftersom hon tyckte mycket om sin egen tandläkare. Som 21-åring fick hon uppleva att drömmen slog in. Eva Jansson var nästan nybliven tandsköterska då hon fick ett vikariat på barntandvården på Folktandvården Eastmaninstitutet. Fortfarande 37 år senare är hon kvar.

– Jag kan inte tänka mig något bättre än barntandvård. Visst finns det jobbiga stunder, men glädjen överväger absolut!

”Det är så roligt att se barnen utvecklas. De har gått från att sitta snyftande i väntrummet till vara okej med röntgen”, säger Eva Jansson.

Till pedodontin i FTV Stockholm remitteras barn och unga mellan 0 och 23 år, som har skador eller problem som allmäntandvården inte kan ta hand om. Det kan till exempel vara barn som är fruktansvärt tandrädda, sådana som har en funktionsnedsättning eller svår sjukdom eller vars tandemalj inte utvecklas som den ska. Just bredden är något Eva Jansson verkligen uppskattar.

– Pedodonti är allt. Vi hjälper alla sorters barn med all sorts tandvård. Och inte bara här på kliniken, utan vi får åka på narkos på Danderyds eller Astrid Lindgrens sjukhus. Det är omväxlande och det gäller att vara flexibel.

Ett av de bästa inslagen i Eva Janssons arbetsvardag är inskolningarna. Då lotsas barn som av olika anledningar är livrädda för tandvården stegvis in i behandlingsrummet – och i bästa fall ända fram till en lyckad behandling. De får träna på att låta tänderna bli putsade, på salivsugen, sprutan, lustgasmasken.

– Det är så roligt att se barnen utvecklas. De har gått från att sitta snyftande i väntrummet till vara okej med röntgen. Kanske blir det till slut narkos vid lagning, men de kan klara en undersökning i alla fall. Nackdelen är att när vi är färdiga med de rädda barnen skiljs vi åt, eftersom de skickas till hemmakliniken.

Med andra patienter kan personalen bygga långvariga relationer, 15–20 år innan de unga slussas vidare till Folktandvårdens medicinska tandvård. Den medicinska tandvården kan sägas vara pedodontins förlängda arm. Eva Jansson funderade ett tag på att prova att jobba där, men valde att stanna hos barnen.

Som nämndes ovan finns det stunder i jobbet som inte är lika roliga. Eva Jansson nämner särskilt de tillfällen då många tänder måste dras ut på ett litet barn – och kanske flera sådana patienter på en dag. Både personal och föräldrar måste ibland hålla i barnet som gråter och skriker.

– Det är en sådan anspänning och känns verkligen tufft, även om vi vet att vi har hjälpt barnen, säger Eva Jansson.

Förutom alla fina patienter och bredden av behandlingar gillar Eva Jansson kontrasten mellan att ta eget ansvar på delegation och att jobba tillsammans med tandläkaren i ett team. Och det allra bästa är när hon ”klickar” med barnen. Eller en förälder säger: ”Han tycker om att komma hit.”

– Då blir man glad. Det är en sådan glädje i det här jobbet.