Att rädda . en svårt skadad tand med rotfyllning är en åtgärd som få patienter ångrar. 87 procent skulle vid behov välja samma behandling igen, trots att det är vanligt med smärta och obehag runt tanden. Det visar en avhandling vid Göteborgs universitet.
När en tand rotfylls beror det ofta på att dess inre mjuka vävnad, pulpan, inflammerats eller infekterats. Rotbehandlingen genomförs i olika steg, vid flera tillfällen. Mjukdelar avlägsnas, och rotkanalerna fylls slutligen med en kombination av naturligt gummi och en slags cement.
Trots en allmänt god tandhälsa är rotbehandling fortfarande en vanlig och nödvändig åtgärd. I Sverige, liksom i de flesta länder, utförs flertalet rotbehandlingar av allmänpraktiserande tandläkare, inom folktandvård eller privat tandvård.
I sitt avhandlingsarbete har tandläkare Emma Wigsten, disputerad vid institutionen för odontologi på Sahlgrenska akademin, Göteborgs universitet, studerat olika aspekter av rotbehandlingar som utförs i svensk allmäntandvård, med Folktandvården i Västra Götaland som bas.
I flera av delstudierna analyserades data om en grupp patienter, inledningsvis 243 personer, som alla påbörjade rotbehandling på någon av de tjugo folktandvårdsklinikerna i regionen. Patienterna följdes sedan under ett till tre år.
De flesta rotbehandlingarna som studerades startades i samband med tandvärk på tänder med karies och stora fyllningar, och avslutades med rotfyllning inom ett år. Undantag var kindtänder där bara drygt hälften nådde målet med en rotfyllning. Istället fick många kindtänder dras ut.
– Det förefaller vara svårare att få ett bra resultat vid behandling av kindtänderna trots investerad tid och resurser. Rotbehandling är komplicerat, man jobbar på tandens insida där man inte ser något, och är det längre bak i munnen blir det svårare, säger Emma Wigsten, och fortsätter:
– Rotbehandlingar av kindtänder medför betydligt större utmaningar än övriga tandgrupper. Det kan därför vara angeläget att undersöka om rotbehandlingar av kindtänder i större utsträckning skulle utföras av tandläkare specialiserade på rotbehandling.
Hälften av patienterna uppgav sig ha mild smärta eller obehag från sin rotfyllda tand under uppföljningstiden, upp till tre år, men trots detta var alltså det stora flertalet, 87 procent, nöjda. De ångrade inte sitt val att låta rotbehandla i stället för att låta dra ut tanden.
I ytterligare en delstudie inkluderades 85 patienter, på sex folktandvårdskliniker i Västra Götalandsregionen, som antingen påbörjade rotbehandling eller fick en tand borttagen. Hos gruppen som inledde rotbehandling sågs en något förbättrad hälsorelaterad livskvalitet, men inte hos dem som fick tanden utdragen.
– Studierna visar att patienternas livskvalitet påverkades positivt av rotbehandling. Däremot är det oklart om behandlingen är kostnadseffektiv i jämförelse med att ta bort tanden, vilket särskilt gäller för kindtänderna, avslutar Emma Wigsten.