Jag började förberedelserna . till årets yrkeskonferens med en LISTA. I år skulle ingenting glömmas hemma. Svärmors gigantiska resväska hämtades till makens stora förtret. ”HUR mycket saker skall du ha med dig för 48 timmar?” Jag förklarade att väskan minsann inte är full, men allt är får plats. Skor, hårfön och eventuella saker man får med sig från Stockholm.
Maken förklarade sakligt och tydligt att månadens elräkning och hans sjukskrivning inte direkt inbjuder till spontan shopping i huvudstaden och övervägde skarpt att ta mitt betalkort.
Resväskan lades upp på strykbrädan för att eventuella spindlar skulle undvika att bli frestade att åka med och skrämma slag på mig vid eventuell upptäckt. Allt packades i och resväskan åkte med till jobbet.
Väl framme i Stockholm efter dryga tre timmar av härligt prat och skratt på tåget. När jag landat på rummet efter lite mat och bubbel så upptäcker jag att tandborsten inte är med. Hur stor är sannolikheten att en tandsköterska glömmer tandborsten? Tja uppenbarligen ganska stor, då den ligger kvar hemma på strykbrädan.
Jag tuggade tre tuggummin och hoppades på att det skulle delas ut en tandborste eller två på yrkeskonferensen. Döm om min glädje när jag fick napp redan i första pausen. ”Snälla snälla, säg att du har en tandborste” sa jag vi till första utställaren. ”Jajjamen” sa hon och gav mig dessutom en tandkräm och tandstickor! Så fick jag då äntligen borstat tänderna och kunde koncentrera mig på alla föreläsare som erbjöds första dagen.
På programmet stod det en del föreläsare som jag först var lite tveksam till, men alla var bra. Både intressantare och lärorikare än vad jag förutsatt.
Tomas Lydahl talade om tankens kraft. Jag kände mig verkligen träffad. Det här med att tänka och framför allt övertänka är en av mina paradgrenar! Jag tar verkligen med mig att jag inte ska ta mina tankar så jäkla allvarligt.
Gordon Meland, vilken underbar man. Fler chefer och tandläkare borde vara och tänka som honom! Tänk om hans önskan kunde slå in, att vi tandsköterskor får legitimation. (Eller i alla fall allra minst skyddad yrkestitel)
Bettfysiologi är inte riktigt mitt ämne, men jag fann det ändå intressant. Det är väldigt mycket vi sköterskor kan göra och upplysa våra patienter om, som om underlätta både deras besvär och deras vardag.
Sen kom fantastiska Monica och talade så varmt och givande om Operation Smile. Det var så att jag kände att jag genast måste åka dit och vara med. Tänk att på bara en timma så kan man förändra ett barns liv för alltid. Tänk att få vara med och göra sådan skillnad!
Jag fick lära mig något nytt med föreläsaren Tandvård mot tobak. Både hur farligt det vita snuset är och hur man talar med de unga. Har ju en sån där halvvuxen varelse hemma som jag inte alltid talar samma språk som.
Att mötas av borsplaceringar till kvällens festligheter fick mitt introverta jag att vilja fly. Men vid mitt bord hade jag två kända kollegor och det blev ju riktigt bra ändå! Maten serverades, drinkbiljetter byttes mot både bubbel och rött. Hon och Jag fick oss att hoppa och dansa till både ABBA, 70-tal och nutid.
Å där, mitt i vimlet så hittade jag henne. Hon som jag fick separera ifrån för ett halvår sedan. Hon, den andra delen av ”double trouble” som vi unisont kallade oss.
Fredagen, dagen efter kvällen före. Dagen började med en ljuvlig hotellfrukost såklart. Det vackra vädret hade hittat till Stockholm, morgonsolen syntes på en vacker kristallklar himmel med en temperatur runt nollan.
Dagen började med en tankeställare även idag. Det där med wow-känsla hos våra patienter. De ska alltid gå i från oss med en wow-känsla, även om de har fel. Det är de som kommer tillbaka och är vår trygghet. Det räcker inte bara att ha nöjda kunder, de är inte nödvändigtvis oss trogna!
Så, ut där och le och ge dem en wow-upplevelse. Ytterligare en reminder om tankens kraft. Hemska saker som hänt och kommer hända kan bara göra oss illa en gång. Alla andra gånger de gör oss illa är bara i minnet, i tanken.
Vi har alla ett bagage, en ryggsäck eller en liten märkeshandväska med minnen och upplevelser som format oss. Men de behöver inte tynga oss om vi inte tillåter det.
IT. Uttalas IIITEEE. Tung information, tråkig iformation men ack så viktig. Riktigt skrämmande information. Klicka inte på något, koppla inte upp dig på något, svara inte på något och misstänk alla. Hua, lärorikt och superläskigt!
Nader Ghaffarpour talade om sina upplevelser som barnkirurg i Rwanda. Man kunde höra en knappnål falla i rummet. Folkmordet för snart 30 år sedan, hur de byggt upp sitt land och hur de behandlar varandra idag. En lördag varannan vecka går grannskapet ut och städar i området och äter sedan en middag ihop. Fantastiskt och väldigt bra för sammanhållningen!
Så hänförda av allt han berättade, alla bilder han visade på alla barn. På alla mirakel de utför under knappa förhållanden. Hur fantastiskt vi har det här i Sverige och vilket resursslöseri det ibland är med allt engångs, jämfört med Afrika.
Sist men inte minst så rullade Aron Andersson upp på scen. Han talade om för oss att ingenting är omöjligt. Man kan ta sig upp till toppen av Kebnekajse krypandes på alla 4. Man kan crawla 37 km till Åland med dåligt fungerande ben och lära sig dansa med och hoppa fallskärm med rullstol!
Det binder lite ihop Tomas Lydahls prat om tankens kraft, eller ska vi kanske säga hinder. Allt går bara man vill och försöker. Mycket tänkvärt, nu gäller det bara att behålla den där känslan och hålla kvar vid den så att man lyckas med en förändring.
Nöjd, mätt och trött sätter jag mig på tåget till Göteborg för att smälta två fantastiska dagar i Stockholm. Håller tummar och tår att jag får vara med på den nästa år med!
Har ni möjlighet så gå, det finns alltid något man tar med sig och kanske, kanske får du höra något som kan förändra!
Så summan av kardemumman är jäklar vad grymma vi är vi tandsköterskor. Vad vi kan åstadkomma saker och vad oumbärliga vi är!
Jezzica Ekstedt