Jag är en maj-person, . eller ja ok påsk till midsommar. Men jag inser att det är väldigt få dagar om man jämför med hur många det finns på ett år. I samma stund som vi ställer om till vintertid, så är det som någon drar ner rullgardinen. Någon gång i mitten av februari känns det som ljuset och lusten strilar in genom gliporna.
Jag hade en av mina absoluta favoritpatienter idag. Hon är som ett härligt strålande majväder. Alltid glad och sprudlande. Hon frågade som alltid så där på riktigt hur äääär det?? Hon lyssnar så där innerligt och kommer ihåg saker, lite som vi är när vi träffar gamla goa patienter. Du vet, vi kommer ihåg stickan hunden hade i tassen och barnbarnets examen. Jag svarade med ett leende, ”livet leker det är ju november.”
Då kom vi fram till att man verkligen måste göra sådant som är ljuvligt för själen nu. På vårkanten räcker det ju liksom med att solen lyser för att det skall spritta i kroppen. Nu lyser den verkligen med sin frånvaro, så vi måste ta till det tunga artilleriet. Alkohol? Skämt och sido. Hon upplyste om novent, allt det mysiga man gör när advent gör sitt intågande.
Mysigt pyssel, brasa, promenad i den friska luften, skäm bort smaklökarna med något riktigt gott eller varför inte en bra film? Framför allt sänka kraven och alla måsten. Något som vi alltid borde göra…
Ut i dagsljus kan man glömma, det finns inte här på Västkusten. Det pratas om mörkret i norr, det är ingenting mot det grå i Göteborg. Så jag försöker verkligen omfamna mörkret och tänka att det är en del av att kunna få ljuset igen. Man får njuta lite extra när en favoritpatient kommer, säga uppiggande saker till sina kollegor och kanske se till att matlådan är lite extra god. Jag tänker en droppe tryffeloja eller lite vinägrett på gårdagens sallad som oftast blivit lite trött och tråkig.
Håll ut systrar, inte långt kvar nu tills det vänder och vi går mot ljusare tider igen!
Jezzica Ekstedt