Just nu är jag tacksam . att jag har så många år som tandsköterska med mig, en ryggrad med rutiner som håller mig uppe. Min mamma gick bort väldigt hastigt och ganska oväntat i september. Att då ha alla rutiner på plats och ett blekt leende på läpparna känns så tryggt, när huvudet är på ett helt annat ställe.
Det är så mycket skall tas tag i, som jag inte vet. Bostad ska sägas upp, tömmas och städas. Minnen kommer fram, frågor dyker upp. Möte med begravningsbyrå och präst. Enas om musik och psalmer. Det kommer papper som jag inte vet hur jag ska fylla i.
Huvudet känns fullt och tårarna lurar bakom ögonlocken mest hela tiden.
Jag trodde aldrig att jag skulle kunna fungera på jobbet, efter de dagarna jag var hemma och tog tag i det mest akuta. Men på något sätt så kändes det så tryggt att komma till jobbet. Som att komma hem.
Kollegor som ser, undrar och förstår. Kramar till höger och vänster mellan operationer, telefonsamtal och kallelser.
Det ska tas färg på kommande kronor och patienter ska ha postoperativ information. Även om jag kanske inte är mitt allra mest sprudlande jag eller för den delen mitt allra mest uppmärksamma jag, så går det ändå förvånansvärt bra.
Att känna den där stabila ryggraden och veta att jag kan det här. Det är ganska skönt. Även om det känns som jag har en guldfiskskål på huvudet.
Det där vanliga livet pågår ju samtidigt som jobbet. Barn som ringer och undrar vad de ska äta, då kylen enligt barnet är tom. Det kommer kioskschema för fotbollsträningen och någon har visst vuxit ur ett par skor och en jacka. Igen.
Ibland är det kav lugnt och ibland pågår en tornado.
Jag tänker upprepade gånger ”this too shall pass” och tar en dag i taget. Snart kommer det kännas annorlunda och bättre.
Snart når leendet ögonen igen.
Det där livet ändå.
Jessica Ekstedt