En av mina tandläkare . är av den mumlande sorten. Hon förväntar sig inga svar, men kanske ett och annat tyst gillande. Under en implantatoperation fick jag plötsligt feeling.
Hon mumlade lite när hon mätte och var lite tveksam. Undra om hon verkligen skulle sätta en 4,2 9 mm skruv.
Jag formade en 👍🏻.
Hennes min sa allt när hon tittade upp. Först 😮 och sedan 😂, lite som FB fast på riktigt.
Som jag skrev i förra krönikan så är jag inte riktigt mig själv just nu, men att forma små tecken och samtidigt sakta återgå till mitt normala jag.
Det känns ändå lite skönt.
Jag fortsatte helt enkelt visa mitt gillande (eller ogillande) med gester. Underbart att se hennes reaktioner och samtidigt känna att det drog lite i mina smilband.
Under nästa operation, en rätt klurig visdomstand med rötter formade som en trippande ballerina. Både hon och jag kämpade på varsitt håll. Jag med tungan och hon med tandens anatomi.
Då fick hon 🫶🏻
Å se, då fick hon lite energi och matchen slutade 1-0, med resterna av visdomstanden på brickan.
Men ibland får jag dela ut en 🤨 eller kanske t.o.m. en 😑. Det är när hon bestämmer sig för att göra en lagning, fast tiden är ute.
Eller 🙄 när man hör det berömda knäppet. Knäppet som betyder att roten gått av. Ibland gör inte tänder riktigt som vi tänkt oss. De följer helt enkelt inte skolboken.
Det viktigaste är ändå att man har roligt på jobbet och roligt med den man jobbar mycket med. Jag brukar säga att kemin en tandläkare/tandsköterska emellan är superviktig. Det där med integritet finns ju liksom inte. Man sitter ju praktiskt taget i knät på varandra!
Såå, nu var vi här igen, mitt i mörkaste november. Omfamna mörkret och gör sådant du gillar.
This too shall pass – snart går vi mot ljusare tider igen!
Jezzica Ekstedt