När jag skriver detta.är det trettondag jul och jag undrar om det är så fröjdefullt att vi är skonade från sexuella trakasserier inom tandvården? Eller är det en sådan där julklapp som man envist gömmer längst in under granen för att man vet att den som öppnar kommer bli besviken?
Det har varit väldigt tyst i vår bransch angående #MeToo, vad beror det på? Är vi snälla små lammungar hela bunten som bara nosas kärvänligt? Kanske rädda små lammungar som skräms till tystnad av vargen. Jag vet inte men jag tror inte på en bransch skonad från invärtes skit. Däremot tror jag på en rädsla att förlora ansiktet, förlora jobbet och för att inte bli trodd. Sådana historier har jag fått till mig. Även de om tandläkaren som får hemskt långa armar och fingrar under behandlingsstolen.
Så ska vi inte kunna visa våra kollegor att vi tycker om dem, ska vi skrota värme och kärlek? Sluta kramas, sluta ge fina komplimanger? Nej, det där är det viktigaste vi har! Jag hör män säga att de inte längre vågar krama eller visa uppskattning till kvinnor i sin omgivning, men då får ni allt morska till er lite och tänka till! Det är stor skillnad på att ge någon en kram och att lägga handen på någons lår eller rumpa. Förstår man inte det är det verkligen på sin plats att ni män vågar öppna munnen och prata om det på arbetsplatsen. Det har vi gjort på våran och det behöver inte vara märkvärdigt alls. ”Jag ger dig en kram och uppmuntrande ord för att jag tycker du gör ett väldigt bra jobb här och vill att du ska veta att det inte ligger något annat bakom det.” Att ha yttrat de orden kan vara skönt för den som oroar sig för missförstånd. Det kostar inget och tar en minut. Det kan också vara lika skönt att höra det, för då kanske man slappnar av och tar till sig av den där fina kramen och komplimangen. Kommunikation är så lätt och så svårt.
Men så är det den gången när kramen blir en hand på rumpan, långa fingrar som når dit man inte får när ingen ser. SMS med förslag som gör morgondagen på arbetet till en obekväm plåga. Det finns värre svärta, men det kanske börjar här. Vi har alla ett ansvar att ta hand om varandra, tro på varandra, så att vi vågar sparka uppåt och säga STOPP. Något har jag lärt mig genom åren, män förstår inte subtila signaler utan det är en stor gjutjärnsstekpanna med tydligt budskap i fetstil som gäller. Vi måste ställa vederbörande mot väggen illa kvickt och artikulera NEJ STOPP ALDRIG MER. För bådas skull. Jag förstår att det kan vara svindlande svårt. Men har vi något val?
Johanna Ene
Besök gärna min blogg på