Tillsammans är man mindre ensam

Tillsammans.är man mindre ensam är titeln på en hjärtevärmande bok av Anna Gavalda. Den dök upp i mitt huvud nu när jag satt och tänkte tillbaka på vår yrkeskonferens i Stockholm. Jag har sedan start varit väldigt ensam i detta yrke, men själv sett till att ändra på det. För ensam är verkligen inte stark. Aldrig någonsin.

Det är en lögn vi tutar i oss själva för att ensamheten ska kännas lite drägligare, och för att vi tror att det är tufft att klara sig själv. Eller för att vi är så där svenska och inte vill störa grannen med våra bekymmer. Jag har nog varit väldigt mycket sådan. Men det går faktiskt att ändra sig, om man ser att det ger något bättre.

Tack vare skrivandet och min envishet att inte sitta själv i båten så har jag kommit i kontakt med så många. Även många som anförtrott sig åt mig, berättat hur ensamma de känner sig trots att de, till skillnad från mig, arbetar på kliniker med många kollegor. Känslan av att inte vara en del i gruppen. Den känner jag alldeles för väl igen.

Ibland tror jag det är lättare att vara på en liten klinik, där man tvingas vara familj och ständigt se varandra. Då går det inte att låtsas blunda för att någon inte mår bra. Skulle man ändå göra det, ja då är man sannerligen en praktfull fågelskrämma.

Jag var lite nervös när jag åkte ensam till yrkeskonferensen. Skulle det kännas obekvämt? Skulle jag ha någon att prata med? Så positivt överraskad jag blev! Självklart ligger det mycket i min egen inställning. Men blir man inte mött på halva vägen dör samhörighetskänslan så blixtrande fort. Det krävs inte mycket för att se sina kollegor varje dag, men ändå är det så många som mår dåligt i det tysta.

Är vi för stressade för att hinna säga hej i korridoren? Känns det för obekvämt att lägga en hand på någons axel? Vet vi med oss långt där inne, men skyggar bakom skulden?

I går såg jag dokumentären The Swedish Theory of Love på SVTPlay, hur strävan efter individualism har gjort oss ensamma här i Sverige. Har vi tappat vår sociala förmåga? Se den. Jag behövde det.

Till sist, TACK tusenfaldigt för utmärkelsen Årets Tandsköterska! Det värmer varje dag och jag känner att det är värt att lägga tid på ord och engagemang. Ord kan tända eld på vad som helst!