Det finns dagar . Åsså finns det måndagar. Det är lite halt ute. Vägen är mörk av snö som smält. Jag konstaterar snabbt att det är ren is, det där mörka.
Jag har pillat in mina hörlurar i öronen och lyssnar på radion när jag går min evighetslånga vandring till bussen. Nå ja, dryga kilometern känns väldigt lång när klockan inte ens slagit sju på morgonen.
En av mina tandläkare . är av den mumlande sorten. Hon förväntar sig inga svar, men kanske ett och annat tyst gillande. Under en implantatoperation fick jag plötsligt feeling.
Just nu är jag tacksam . att jag har så många år som tandsköterska med mig, en ryggrad med rutiner som håller mig uppe. Min mamma gick bort väldigt hastigt och ganska oväntat i september. Att då ha alla rutiner på plats och ett blekt leende på läpparna känns så tryggt, när huvudet är på ett helt annat ställe.
Passar på att ha . långa naglar med nagellack och stora örhängen! Eller ja, det är min ambition iallafall. Men då jag älskar att greja i min trädgård, flytta runt saker och gräva små hål överallt (till min mans stora förtret), så är det där med nagellack ingen toppenidé, de ser mest sorgliga ut efter en dag med händerna i jorden.
Att ringa en patient i dag, . är inte som det var att ringa patienter för 10 eller 20 år sedan. Jag har en hel del telefonkontakt med patienter, då vi tar emot mycket remisser och behöver få kontakt med dem på ett eller annat sätt. Den som svarar är avvaktande, nästan lite aggressiv, frånvarande eller lite disträ. Sällan presenterar de sig i telefon. De svarar med ett enkelt ”hallå”.
Den som liksom kickar igång året . Högtiderna är avklarade och man kan känna sig lite tom. Beroende på vart i landet du befinner dig, så är det en lång grå väntan på våren. Då kommer VÅRA dagar, STF:s Yrkeskonferens.
Det finns en klassiker., den skulle nog egentligen ha utmärkelsen klassikernas klassiker, ”En julsaga”, av Charles Dickens.
Jag är en maj-person, . eller ja ok påsk till midsommar. Men jag inser att det är väldigt få dagar om man jämför med hur många det finns på ett år. I samma stund som vi ställer om till vintertid, så är det som någon drar ner rullgardinen. Någon gång i mitten av februari känns det som ljuset och lusten strilar in genom gliporna.
När den första tandsköterskan . såg dagens ljus så var vi mest söta små sällskap om vi jämför med vad vi gör nu. Det var inte ovanligt att tandsköterskan både hämtade tandläkarens barn och bil. Även små privata ärenden kunde hamna på tandsköterskans ”att göra lista”.
Första dagen efter semestern.
Allt börjar precis som vanligt. Nyhetsmorgon gick som vanligt. Jag blev lite sen, som vanligt, då jag alltid tror att jag minsann hinner hänga en tvätt och förbereda en ny.
Tänk om man skulle . ta och göra tandvårdsbesöket personligt. Ni vet, som till förlossningen.
Man skriver ett personligt brev om hur man vill ha det under sitt besök. Ibland känns det som om patienterna verkligen vill ha det extremt personanpassat.
En ohemult grå februarimorgon . Endast den som varit i Göteborg en grå februarimorgon vet vad jag talar om. Min lilla tandläkare såg ut genom fönstret och undrade lite om meningen med livet. Du vet ”Det kommer aldrig någonsin bli vår” känslan.