Jezzicas krönika

Vi har en apparat på jobbet, . och denna apparat tror jag är till enbart för att bedöma intelligensnivån på oss tandsköterskor. Framför allt min intelligensnivå!

När jag var tandsköterskeelev, . så var känslan vid praktikens slut att jag var top notch! Kunde inte bli bättre sköterska liksom. Jag gick därifrån med goda vitsord, gofika i magen och en fin känsla i hjärtat.

När jag var helt splirrans . ny tandsköterska, så började jag jobba på en liten privat klinik. 24 år fyllda för en herrans massa år sedan!Där jobbade tandsköterskan Malin. Jag ser henne som mitt (arbets)livs mentor. Med sin enorma vänlighet och omsorg, tog hon mig under sina vingars beskydd och lärde mig så mycket om bemötande och empati.
Såklart lärde hon mig massor om mina uppgifter som tandsköterska. Men i grund och botten så hör jag mig själv nästan låta som henne, idag efter 17 år.

Följande samtalsämne . utspelade sig hemma hos oss en vanlig grå tisdag i mars:
Maken frågar mig hur tusan jag kan vara så trött, jag har ju bara hållit i en sug hela dagen och ropat in en och annan patient. Maken reser sig och hasar fram över köksgolvet i ett par tofflor, ropar på den fiktiva patienten Lennart och hasar sig tillbaka till köksbordet. En illustration över min arbetsdag.
Jag börjar då tänka tillbaka på dagen och funderar på vad jag egentligen har gjort.